selcouth

Sitter med en cigg i handen. Försöker andas.. in ut... in ut. Det är kallt och min andedräkt lämnar spår efter sig i nattluften. Tut tut tut.. "***** *****, kan inte ta emot ditt samtal just nu".. 3dje gången jag försöker nu. Försöker, även fast jag gav upp innan jag började.

"Det är inte bra att röka." säger du
"Nehe, men jag måste väl hantera mitt liv på något sätt eller hur?" svarar jag.
"Kanske" tilläger du då motvilligt.

Känner hur röken når mina lungor, känner hur halsen bränner till. Men det är inte pågrund av rökningen, nej. Jag skulle vilja skylla på att jag är förkyld. Men jag vet att det inte är så... Jag förtränger och förtränger, men igår tillbingade jag 1 timme åt att skrika i min kudde. Jag vaknade med igengrusade ögon, ett pluffsigt ansikte, och sönder hals. "Jag är förkyld" det skyller jag på. Ingen får se att mitt hjärta blöder.

Allt är så osäkert.
Jag minns en tid då jag inte visste något. Då jag inte förstod hur det låg till med mamma. Jag kunde prata på i timtal, prata om allt och inget. Sådant barn gör. Jag visste att hon skulle komma in och läsa för mig, för det gjorde hon alltid. Allt förutom mamma mu, för det var bara pappa som fick läsa det.
Jag minns en tid då allt var så mycket lättare, man grät bara när man trillade av cykeln/trädet/klätterställningen. Inte som nu då man hela tiden pressar bak ångesten så långt bak i hjärnan som möjligt, klistrar på ett leende och fortsätter lika falskt och cyniskt som vanligt.
Jag minns en tid då inget var jobbigt, då man byggde kojor med sina vänner och färgade chans på killen man gillade. Svarade han nej gick man bara vidare som om inget hade hänt, inte alls som nu då allt är byggt på lögner och osäkerhet. Då ett kanske kan vara både nej och ja på samma gång, då svaret "jag är inte säker på hur jag känner" oftare sägs än "hur mår du.. på riktigt?"
Och jag minns en tid då man inte behövde oroa sig. Då man bara gick runt och sjöng, bakade bullar, lekte med sina leksaker, och tyckte att man var säkrast i världen för att man hade sin familj. Inte alls som nu då jag hela tiden undrar om jag kommer orka morgondagen.

I won't mistake you for problems with me
I won't let my moods ruin this you'll see
I won't take everything good and move it away
I won't be left dancing along to songs from the past

Would you stay home and keep our memories warm with me?
Would you give all your love for a run at the past with me?

I know you're sad even though you say that you're not
I know you're scared even though you say that you're not
I won't get mad when you say things are getting too hard
I won't make all of your love so scared to come through our yard
I won't scream in my head and let it isolate me
I won't be left dancing alone to songs from the past

Regnet öser ned utanför fönstret, och ljudet när det landar mot rutorna är nästan öronbedövande. På något oförklarligt sätt skänker detta mig ett slags lugn. Det är som om någon tryckt på paus och sagt " Sarah, det är okej att andas". Och det är just det jag försöker göra nu, andas. Men det går inte att andas när hela ens huvud håller på att explodera av alla tankar som vägrar försvinna. Alla tvivel som långsamt suger ut min energi, som små fästingar på sommaren. En plåga, men något man får lära sig att leva med. Men ska det verkligen vara så?
Ska jag alltid vara tvungen att tvivla? Tvivla på att du är ärlig, att jag inte blir utnyttjad, att jag är värd att bli älskad?

För det är ju egentligen det alla strävar efter, ellerhur?
Man vill hitta den där personen som får ens hjärta att dunka fortare, som får ens blod att rusa i ådrorna och som gör en knäsvag, men dubbelt så stark på insidan. Men vad händer när man hittat den personen? När ens hjärta rusar iväg såfort man känner doften...
Hur kan man ge sitt allt till någon som kanske inte vill ge något. Men som gladeligen vill ta det du ger? Ska man låta sig själv bli urholkad, eller ska man försöka hålla på sin värdighet.. den värdighet som man förlorade samma ögonblick som kläderna åkte av?

Hela tiden hör jag om hur det ska vara, han som höll hennes hand när hon var ledsen, han som betalade taxin, hon som kysste henne inför alla sina kompisar osv.
Hela tiden hör jag att man ska hänge sig åt nuet, man ska själv utnyttja.. Men jag kan inte njuta av något som händelsevis skulle vara falskt.
Jag vill inte behöva säga " Aa, vi hade det jätte mysig igår" till mina vänner, och samtidigt höra min inre röst skrika " NEJ NEJ NEJ, han vill inte ha DIG, bara det du kan ge".
Jag kanske är onödigt känslosam... Jag kanske tänker för mycket. Men när man tycker om någon, brukar man väll se till att sådana här tvivel dör ut?
Men du har aldrig försökt döda mina tvivel.. Snälla döda mina tvivel, och få tankarna att försvinna.

Jag vill börja med att säga, ifall jag publicerar detta är det inte för uppmärksamhetens skull. Utan mer för att jag vill att ni förstår, och jag orkar inte förklara det för en och en.

Sitter just nu och lysnar på Take me to the water med Tiger lou, funderar... funderar riktigt djupt. Jag vet inte om jag är den jag var, och var den jag var är någonstans? Det finns så många frågor jag vill ställa mig själv;
varför det kliar i mig, kliar i hela min kropp.. något som inte ska vara där är där.
Varför det känns som om något lever innuti mitt huvud även fast jag vet att det inte gör det?
Varför jag varje dag säger till mig själv att skärpa mig, men sedan faller tillbaka.
Varför jag alltid slutar min dag med den där känslan av tårar och en svidande hals.

Jag vet ju att det inte hälper, endast jag kan hjälpa mig själv... men det vill jag ju inte. Jag vill inte ha hjälp, vill inte höra ord som säger att " det blir nog bra ska du se". Jag vill inte. Hatar att ha tappat kontrol, och hatar att inte få känna mig sådär som jag borde få känna mig.

Genom hela mitt liv har jag varit en medelmåtta. Har aldrig varit den där tjejen som är snyggast, har aldrig heller varit smartast, har aldrig varit bäst på något, har aldrig varit roligast, smalast, coolast you name it. Har aldrig varit den jag skulle kunna vara, det "jaget" springer framför mig, hånar mig, och aldrig hinner jag ikapp henne.

Ibland önskar jag att denna blogg faktiskt var anonym.
Jag önskar att mina nära och kära inte visste att det var jag som skrev, eftersom jag då skulle kunna skriva precis allt jag vill. Jag har så mycket jag vill skriva, måste få skriva. Så mycket som jag gått med sålänge att jag kommer implodera om det fortsätter på detta vis.

Musiken spelas på högsta volym.
Fönstret är vidöppet, och regndropparna slår ned i marken utanför med ett nästan öronbedövande smatter.
Jag omger mig själv av ljud, i ett desperat försök att överrösta mina tankar. Jag slipper ta itu med allt som skriker inne i mitt huvud. Alla tankar, alla känslor som hotar med att implodera, de sköljs bort av min omgivning. En omgivning som jag försöker skapa, men jag är alltid medveten om att det är en lögn.
Jag lever en lögn, försöker vara tapper, att inte lyssna på min hjärna, att "fånga dagen".
Samtidigt är ja så osäker. Och mina febrila försök till att dölja det misslyckas gång på gång. Mitt liv är en lögn, och jag klagar hos mina vänner. Är det så det ska vara? Svar: Nej. Jag puttar bort de som står mig nära, och de är bara de som kedjar fast sig med mig som får följa med på färden "Sarah's Destruction". Jag vill inte sjunka, men jag vet att jag gör det. Och därför ska jag iallafall se till att ingen sjunker med mig.

Kom hem, Håll om mig och säg att allt kommer bli bra.

Tårarna bränner bakom ögonlocken. De vägrar att spilla över, men de är där... Hela tiden.
Nu vet jag. Jag vet allt det där du var för rädd för att berätta för mig. Jag vet om alla lögner som du så manipulativt försökt dölja. Jag vet att hon äger ditt hjärta och att jag inte ens får komma i närheten av det.
Tårarna spiller över. Vet inte om det är över dig jag gråter eller om jag bara gråter över mig själv.
Natten är alltid värst, utan dig känner jag mig så otroligt ensam. Jag vill inte vara ensam, inte när du är så nära att jag nästan kan höra dina hjärtslag.
Andas.
 Jag glömmer det så lätt.
Har blivit så van att andas genom någon annan, att det blir jobbigt på egen hand.
Kommer du sakna mig?

Känner mig så fruktansvärt tom.

Jag känner mig smutsig som om du har fläckat ned mig, men jag vet.. Jag vet att så är det ju inte. Det är på mina villkor och det är jag som tillåter mig själv att gå igenom det här. Men du vet för mycket och du spelar på min svaghet. Saker som jag borde hållt för mig själv, som du aldrig var värd att veta vet du nu om.
Men det är inte jag som är den svaga, den rädda. Det är du.
Jag känner mig smutsig, som om du har fläckat ned mig, men jag vet... Jag vet att du andvänder mig. Jag vet ju om det, och ändå så tillåter jag allting hända. Och att du känner till mina svagheter, att du gång på gång får mig på fall hjälper inte. Saker du aldrig borde fått reda på, som du aldrig var värd att veta vet du nu om.
Du är så jävla svag att det är skrattretande.
Som du sa nyss, All in eller inget alls. Det finns inget mellanläge.. men vad är vi isf?

Samtidigt som du är allt jag vill ha, så äcklar du mig så jävla mycket.

From the way that you acted
To the way that I felt it.
It wasn't worth my time,
And now it's sad cause all I missed
Wasn't that good to begin with
And now I've started to beg you
Saying things that you don't mean
It isn't worth my time
A lines a dime a million times
And I'm about to see all of them

Good-bye to you
Good-bye to you
You're taking up my time

Good-bye to you
Good-bye to you!

Paniken håller ett krampaktigt tag om mitt hjärta
då orden viskas om och om i min hjärna.
Kroppen reagerar, bort bort bort.

Tårarna som hotade med att spilla över
är nu bara salta streck på mina kinder.
Signaler som jag inte förstår,
och ord som aldrig sägs.
Vet inte vad du menade när du sa;
Jag älskar dig.

Henne, inte mig.
Vem är du egentligen?

Ibland så börjar man fundera.

Och det är då jag alltid hittar allt det där jag förgäves försökt att glömma. Sådant jag vet att jag aldrig kommer kunna glömma, och just därför försökt förtränga. Men det finns alltid där, så otroligt lättåtkomligt även fast jag alltid tror att det försvunnit.
Och det är när man upptäckt att det funnits där hela tiden, som man inser att man är lika patetisk som man alltid varit.

Walking rose with strife, alone inside my head.
I'm sorry honey but I feel so lonely trapped inside my skin
It's colder when I breathe, I'm a ship that's out to sea
It's the way you move
It's the way you turn me
The way I sing for you

And all the sounds make you fall from all the ways that keep you far from me
And all I hear are the voices in the air that keep reminding me
You're all that's in my head

You cover up your feet walk away with me
Oh they nights are lovely and the wind still blowing
You can tell me how you feel, you're not standing here.
In fact you're no where near
It's a dream I'm having and I keep relapsing
all that's in my head

And all the sounds make you fall from all the ways that keep you far from me
And all I hear are the voices in the air that keep reminding me
You're all that's in my head


Until June

It evades you when you need it, and stalks you when you dont.'

Det regnar, underbart. Jag älskar regn.. Kanske för att det får mig att känna mig fri, det får mig att känna mig mindre ensam. Det  finns inget som är så befriande som regn.

Sitter i Mitt fönster, lyssnar på regnet och känner dropparna mot min hud. Kallt, förstående. Som om någon visste att det är precis det jag behöver just nu. Tänker på allt, allt som jag bär inom mig och som jag nästan aldrig låter mig tänka på. Tänker på allt, allt det där jag vill att någon ska förstår, någon.. du. Tänker för mycket, så mycket att det nästan gör ont. Men på något sätt så är det lättare just nu. På något sätt känns det okej att få tänka i regnet.

Läser böcker, sträckläser i brist på något bättre. Eller är det verkligen så?
Har många vänner, många som jag skulle kunna vara med nu. Vänner som jag inte hör av mig till pga många anledningar. Det finns de som fortfarande försöker, som jag älskar så otroligt mycket. Erbjudanden kommer från många håll, men mitt svar verkar alltid vara nej. Story of my life? Tja, det verkar så.
Så jag sitter här istället. Ensam.. borde kanske försöka. försöka lita på att jag räcker till osv. Men det är som det är..
Men just nu finns regnet, och en liten stund kan jag gömma mig bakom det..

Önskar att jag kunda säga.. säga alla de där orden som jag viskar för mig själv när jag är ensam. Önskar att jag med ord kunde förklara för alla, för dig hur jag känner.. Hur jag vill att saker och ting ska vara. Men det är så mycket enklare att inte ta upp något. Att svälja allt det där obehagliga, och låtsas som inget har hänt.'
Jag är en otroligt intensiv människa. När jag väl ger något av mig själv, så ger jag allt. En klippa skulle vissa säga, En belastning skulle andra beskriva mig som. Men när jag vet, då vet jag. Och jag vet, Jag är 100% säker på dig.
Önskar att du var lika säker...