selcouth

Jag vill börja med att säga, ifall jag publicerar detta är det inte för uppmärksamhetens skull. Utan mer för att jag vill att ni förstår, och jag orkar inte förklara det för en och en.

Sitter just nu och lysnar på Take me to the water med Tiger lou, funderar... funderar riktigt djupt. Jag vet inte om jag är den jag var, och var den jag var är någonstans? Det finns så många frågor jag vill ställa mig själv;
varför det kliar i mig, kliar i hela min kropp.. något som inte ska vara där är där.
Varför det känns som om något lever innuti mitt huvud även fast jag vet att det inte gör det?
Varför jag varje dag säger till mig själv att skärpa mig, men sedan faller tillbaka.
Varför jag alltid slutar min dag med den där känslan av tårar och en svidande hals.

Jag vet ju att det inte hälper, endast jag kan hjälpa mig själv... men det vill jag ju inte. Jag vill inte ha hjälp, vill inte höra ord som säger att " det blir nog bra ska du se". Jag vill inte. Hatar att ha tappat kontrol, och hatar att inte få känna mig sådär som jag borde få känna mig.

Genom hela mitt liv har jag varit en medelmåtta. Har aldrig varit den där tjejen som är snyggast, har aldrig heller varit smartast, har aldrig varit bäst på något, har aldrig varit roligast, smalast, coolast you name it. Har aldrig varit den jag skulle kunna vara, det "jaget" springer framför mig, hånar mig, och aldrig hinner jag ikapp henne.

Ibland önskar jag att denna blogg faktiskt var anonym.
Jag önskar att mina nära och kära inte visste att det var jag som skrev, eftersom jag då skulle kunna skriva precis allt jag vill. Jag har så mycket jag vill skriva, måste få skriva. Så mycket som jag gått med sålänge att jag kommer implodera om det fortsätter på detta vis.