selcouth

JAG ÄR SÅ SJUUUKT KLANTIG. Lyckades självklart ramla nedför stegen till poolen idag, och nu går det knapptat belasta benet. Det går knappt att räta ut, och absolut inte att böja. Haha älskar mitt jobb.. eller?

---

Är så sjukt besviken på personen som påstår sig tycka om mig, men sedan behandlar mig så otroligt lågt. Är så besviken på mig själv att jag inte bara kan säga ifrån ordentligt. Borde börja bygga upp min egna självrespekt och värdighet nu. Och leva livet igen... Inte bara ta förgivet att du ska bry dig när jag vet att du inte gör det.

Hemsk hemsk dag.
Vaknade av att jag var tvungen att göra en lite recap på mitt spyende. Inte direkt my way to start a good morning.
Efter det har det varit säng soffaliggande hela dagen. Har seriöst inte kunnat äta eller dricka på hela dagen för att jag mått så illa. Har sedan även haft sjukaste mensvärken, vilket gjorde att varje gång jag andades kändes det som att alla pokemon kastade sina bästa attacker på mig SAMTIDIGT.
Att Johan var allmänt dryg, och knappt svarade på mina mess på hela dagen gjorde inget bättre. När han väl ringde och frågade hur jag mådde, lyssnade han inte ens på vad jag hade att säga.. Istället fick jag ankalgelser kastade på mig för att jag skulle jobba på söndag, och därmed missar födesledagsfika med hans släkt(?).
Tror även att han antar att jag ska vara med honom på måndagen, men han har inte frågat mig om jag vill det och besides så jobbar han då. Förstår mig inte på honom ibland.
Sen var jag tvungen att avboka med Annica för att min mensvärk hotade att döda mig. Vilket gjorde att vi inte kunde kolla våra awesome utstyrslar inför lördag. Det sög. Kunde inte heller träffa alex.. hatar allt.
Sen var jag tvungen att rusha upp till vällingby för att hämta ut mina p-piller. Ringde Johan för att se om han kunde kolla när de hade öppet. Han var efterbliven, och sedan sprang han och svarade i hemtelefonen och kom aldrig tillbaka till mig. Messade honom 10 min senare och frågade och då sa han att de stängde 7 (klockan va nu 20 i) vilket resulterade i en panikslagen sarah. Hade ju så jävulskt ont att jag inte kunde ta mig någonstans knappt, och insåg då att jag skulle vara tvungen att hämta ut mitt recept i stan.
Eftersom johan var så borta insåg jag att jag var tvungen att gå ned till mitt rum och sätta på datorn för att kolla upp tiderna själv. Tack och lov hade ett apotek öppet till 8 så jag tog mig långsamt men säkert till bussen. (mer långsamt än säkert dock). Jag, med min döda mage tog mig halvt gråtandes pga den underbara smärtan, till vällingby för att hämta ut mina p-piller. Så att jag skulle kunna börja ta dem nu istället för att vänta två månader till, så att VI slipper kondom. Verkar han på någotsätt glad/uppmuntrande? Svar: Nej.
Sedan insåg jag för en halvtimme sedan att jag dubbelbokad lördagen, så var tvungen att tacka nej till middagen jag skulle ha med tich på lördag.
OCH till råga på allt så började mamma klaga på att jag använt det nya brödet istället för det gamla.
HON låg och sov, och jag tänkte att jag kunde väl lika gärna göra mat så att det räckte till båda när jag ändå höll på. JAG gjorde en sjuk kraftansträngning och lagade iordning brödet i ungen (med soppa) och det enda hon gör är att klaga på att jag gjorde fel. Tog den nya förpackningen för HENNES skull eftersom det bara fanns 4 bröd kvar i den gamla. Och ändå klagar hon.. inte "åh, tack sarah för att du gjorde mat till mig med" utan klagomål. Och sen så undrar hon varför jag är så "bitter" idag.

SKIT DAG. Och jaaa, jag har säkert massor av PMS men det skiter väl jag i?!
Johan har ändå varit apdryg, och inget har gått som jag vill. Har kräkts och gråtit och har inte träffat mina favoritmänniskor. Livet suger.
Och nu mår jag illa IGEN... orkar inte.

Träffade underbaraste igår, mer om det kommer när jag sitter vid min egna dator.

Tillslut löste det sig kanske. Vi får se om ödet vill oss väl. Oss, gillar det ordet.. det har en viss klang.
Oss, vi, du och jag, tillsammans.
Hoppas verkligen att allt fungerar nu, är fortfarande skeptisk men det känns som om mitt hjärta börjar tina upp nu.. långsamt. Du är min.

Can you lie next to her and give her your heart?
As well as your body, and can you lie next to her and confess your love?
As well as your folly and can you kneel before the king and say ‘I’m clean’?

But tell me now where was my fault, in loving you with my whole heart?
But tell me now where was my fault, in loving you with my whole heart?

Her white blank page & a swelling rage
You did not think when you sent me to the brink
You desired my attention but denied my affections

But tell me now where was my fault, in loving you with my whole heart.
But tell me now where was my fault, in loving you with my whole heart

Nu är det över.
Jag sa som det var, allt eller inget. Och du valde inget. Lika lätt som om vi aldrig träffats, som om jag var en främmande människa som stod framför dig. Du tog den enkla utvägen, använde dina dåliga vanliga ursäkter. Inte ens nu på slutet kunde du ge mig tillräckligt mycket respekt att faktiskt säga som det var. 6 månader senare och jag är lika onödig i ditt liv. Du valde inget för att jag inte är tillräckligt.
Men nu ska inte det ältas mera, nu ska jag gå vidare och ta hand om mig själv. Tack vare dig så har jag otroligt mycket plugg att komma ikapp med. Har alltid prioriterat dig, så jag har halkat efter så galet mycket. Men antar att jag inte kan skylla det på dig. Men nu ska jag fixa allt. Spendera tid med dem som verkligen bryr sig, förhoppningsvis hitta någon som älskar mig tillslut. Som kämpar för mig.

Du grät, och jag grät.. och jag ville inte lämna din famn. Du ville inte att jag skulle gå.
Sanningen är att du endast vill ha mig när det passar dig, när det är bekvämt.
Men du kan inte ge något tillbaka.. och jag vägrar att fortsätta leva så.

Jag älskar dig.

Hoppas på att jag får en helt okej lön nu i Februari. Om jag får det åker jag iväg till London en vecka. Så att jag slipper Sverige, och får vara ensam ett tag. Enda problemet blir väl boende, har egentligen inte råd med det... men det löser sig nog!

Är så less på att min inspiration lämnat mig. Känner mig som ett tomt skal, och jag orkar inte umgås med de människor som verkligen gör mig glada. Träffar egentligen bara N och J numera.
Är så trött på att träffa J, känna glädjen gå ur kroppen efter 1 minut i hans sällskap. För att vara någon som säger att han bryr sig märks det inte.
Så nu har jag kommit fram till ett vägskäl. Antingen försöker vi verkligen lösa det här, och han väljer en gångför alla.. Annars lämnar jag skiten och fokuserar på mig själv och mitt välbefinnande. Har blivit så jävla sårad av det här, och måste erkänna att det gjort mig till en person som jag inte vill vara. Varken mot honom eller andra/mig själv.
Ni får ursäkta min osammanhängande gramatik.. men äsch!

Med tanke på att min blogg får 80% av alla som läser den att bli Emo, har jag bestämt mig för att inom en snar framtid lysa upp eran vardag med en ny mer positiv blogg.

Gårkvällen började i katastrof. Att jag redan var irriterad på att J är helt hjärdöd oförstående, att när han ringde och ville träffas sa jag att jag kunde på ett villkor. Att han isf spenderade tid med mig, och inte med datorn, och mig i sitt rum. Så jag bad honom att ringa mig när han ätit, och gjort allt det där han ville göra på sin dator. Ringer han.. nej?
Dissar otroligt många erbjudanden om krog, och filmkvällar för att jag väntar på att han ska ringa.. men samtalet kommer aldrig.
Vid 9 tiden, 3 timmar senare alltså pratar jag med Victor på msn och får reda på att J ska till tumba. WHASSSI!?
Så ringer honom, och då är han redan i tcentralen. Hans enda ursäkt är att han inte fick tag på mig. Då surnade jag till ordentligt.
1. Han bor 5 meter ifrån mig, vad sägs om lite stake och komma över och säga att han fick bättre planer?
2. Var inne på msn, vilket han har både på datorn och mobilen
3. Mina mess gick fram till honom, så det var ju ren bullshit
4. Victor eller Nadja hade han kunnat messa, så hade de kunnat vidarebefodrat hans mess till mig.

Så som vanligt var det bara en så sjukt mycket bullshit.

Men iaf, moving on... Jag besämde mig att min kväll inte skulle gå till spillo, så messade Robin som jag bestämt med en vecka tidigare men dissat (pga av J) och vi bestämde oss tillslut för att dra ut. Med mig fick jag även Victor som hade tråkigt och Nadja och Thomas, som jag tidigare sagt att jag inte kunde träffa.

Robin var i tensta och tog tunnelbanan in, medans vi andra tog tåget. Problemet var ju bra att det var tekniskt fel i barkarby så det tog ungefär 20min längre än det borde.. hehhe sorry robin<3

Men tillslut kom vi till theodoras, och jag släckte min sorg med alkohol. hahha, nej men tyvärr är det sant.
Förade 4 tequilashots innan jag drog in, och hällde i mig en drink, en cider och tre godisshots på ungefär 30min. Fyfan vad jag mådde dåligt efteråt. Har aldrig varit full, aldrig spytt på fyllan, och aldrig varit i närheten av att vara bakis. Men någon gång måste ju vara den första.
Nej, men vi hade en mysig kväll. Robin var helt underbart söt och omtänksam, och utan Nadja hade jag aldrig tagit mig hem. Mkt prat, mkt cigg, mkt cheeseburgare hahah. Nejmen det var en mysig kväll. Synd bara att hela detta inlägg handlar om hur ledsen jag blev över J. Önskar verkligen att jag kunde skriva om hur underbar kvällen var igår ist.
Men ett stort tack till Nadja, Victor, Robin och Thomas<3

---

Är så himla trött på hela situationen. Ingen kommunikation whatsoever?
Vem gör något sådant egentligen, inte så man behandlar sina vänner.

Har stått ut med så mycket skit nu, för att du säger att du tycker om mig. För att du kysser mig, för att när du håller om mig om nätterna känner jag mig trygg.
Men börjar helt ärligt fundera på om det verkligen är värt det? Det är väl fan inte såhär det ska vara.
100%
40% av tiden är du underbar. Du är den där jag verkligen är kär i. Den som får mig på fall.
30% av tiden är du bara fett off, inne i din egna lilla värld, datorns värld eller bara helt borta.
20% av tiden är du ett SVIN. finns verkligen inget bättre ord att förklara det.
10% av tiden tänker du bara inte. Du tänker inte på vad du säger, och tänker inte på vad du gör.

Det betyder att 60% av tiden sårar du mig på något sätt.
det borde väl snarare vara så att du är underbar minst 60% av tiden iaf?
Och att jag borde bli glad, och en bättre människa när jag är med dig? Nu är det väl snarare tvärtom... Du är mitt nedåttjack och jag börjar inse att jag har ett osunt beroende. Och så ska det väl fan absolut inte kännas?