selcouth

Jag vill börja med att säga, ifall jag publicerar detta är det inte för uppmärksamhetens skull. Utan mer för att jag vill att ni förstår, och jag orkar inte förklara det för en och en.

Sitter just nu och lysnar på Take me to the water med Tiger lou, funderar... funderar riktigt djupt. Jag vet inte om jag är den jag var, och var den jag var är någonstans? Det finns så många frågor jag vill ställa mig själv;
varför det kliar i mig, kliar i hela min kropp.. något som inte ska vara där är där.
Varför det känns som om något lever innuti mitt huvud även fast jag vet att det inte gör det?
Varför jag varje dag säger till mig själv att skärpa mig, men sedan faller tillbaka.
Varför jag alltid slutar min dag med den där känslan av tårar och en svidande hals.

Jag vet ju att det inte hälper, endast jag kan hjälpa mig själv... men det vill jag ju inte. Jag vill inte ha hjälp, vill inte höra ord som säger att " det blir nog bra ska du se". Jag vill inte. Hatar att ha tappat kontrol, och hatar att inte få känna mig sådär som jag borde få känna mig.

Genom hela mitt liv har jag varit en medelmåtta. Har aldrig varit den där tjejen som är snyggast, har aldrig heller varit smartast, har aldrig varit bäst på något, har aldrig varit roligast, smalast, coolast you name it. Har aldrig varit den jag skulle kunna vara, det "jaget" springer framför mig, hånar mig, och aldrig hinner jag ikapp henne.

Ibland önskar jag att denna blogg faktiskt var anonym.
Jag önskar att mina nära och kära inte visste att det var jag som skrev, eftersom jag då skulle kunna skriva precis allt jag vill. Jag har så mycket jag vill skriva, måste få skriva. Så mycket som jag gått med sålänge att jag kommer implodera om det fortsätter på detta vis.

Mitt.. Underbara Schema.
Fler lektioner ska till råga på allt stoppas in.. någonstans lol.

Önskar att jag orkade ta tag i vår vänskap, men just nu orkar jag inte. Hoppas att du någon gång i framtiden kan förlåta, glömma och gå vidare med mig i ditt liv.

Dagen är här. Den dag som jag, när jag suttit ensam i mitt rum försökt förtränga. Vill låtsas att allt bara är ett stort skämt. Försöker trösta mig själv med att det inte är föralltid. Tror att jag fortfarande inte har förstått att ni faktiskt åkt. Jag har varit så otroligt apatiskt idag, patetisk.

Augusti.. och jag fattar inte vart sommaren tog vägen. Nedräkningen som jag fört i mitt huvud nådde plötsligt noll, och även fast jag förtvivlat försökt att stoppa tiden har ingenting hänt.
Snälla, ring mig. Snälla, hör av er. Jag lovar att jag kommer höra av mig. Jag tänker inte förlora fler människor jag älskar.

Kort och gott.. Annica, Alex och Niklas. Jag kommer sakna er!

Jag vill ha någon som skrattar åt mina skämt, och någon som kommenterar hur söt jag är när jag skrattar. Någon som samtidigt kan vara gravallvarlig och förstående när vi pratar om svåra saker som jag alltid har så svårt att tala om. Sådant som jag hellre håller inom mig. Någon som jag kan skrika på och kalla dum i huvudet när vi diskuterar något onödigt, eller någon som håller med mig i åsikter.
Vill ha någon som håller min hand bara för att, och som andas mig i nacken när han håller om mig bakifrån. Jag vill ha någon som viskar små söta saker i mitt öra, för att leendet han får tillbaka är värt det.
Jag vill smälta varje gång jag hör en röst, känner en lukt.
Behöver någon som knappt kan ta sig ut ur sängen på morgonen eftersom han inte vill lämna mig.
Någon som gör frukost till mig, någon som jag kan göra frukost åt. Någon som kysser mig ofta och länge, och som helst inte vill släppa mig för minsta lilla. Som ringer mig ifrån bussen även fast jag stod och väntade med honom där. Jag behöver någon som hela tiden kan bekräfta mig, men samtidigt ska han ha sitt liv, sina vänner och inte hunda efter mig. Jag behöver någon som håller mig sällskap via telefonen när jag går hem på sena nätter. Eller som går hem tidigare för att han hellre vill se till att jag kommer hem säkert.
Någon som lånar ut sin tröja eftersom jag alltid fryser. Och håller mig sällskap när jag inte längre klarar av att vara social. Någon som kanske inte alltid vet vad han ska säga, men som alltid försöker finnas där. Någon som smsar mig mitt i natten för att säga att han saknar mig.
Någon som håller om mig då jag är rädd, som håller min hand i skogen, håller om mig när det blixtrar, som kramar mig när vi ser på film.
Jag vill ha någon som retsamt kittlar mig fast jag hatar det, och som smeker mitt hår när han tror att jag sover.
Som alltid ler mot mig med ögonen, ärlighet.

Någon som bryr sig på riktigt, och inte bara låtsas.
Någon som inte bara bryr sig om mig, men om mina vänner.. någon som genuint vill vara del av mitt liv.
Jag vill att någon ska förstå mig, och jag vill att någon ska veta
 vad jag kommer att tänka och göra innan jag själv gör det.
Jag behöver någon som inte tvekar, och som vill ha MIG.
Någon som vågar säga "Jag älskar dig"

 



Jag och Nadja älskar cheeseburgare, Sommar, Vår plats, CafeCooler, Musik men framförallt VARANDRA.

Kommer sakna våra nattpromenader så jävla mycket.
Älskar dig bror.. hatar att du åker.

Late night igår.
En kväll fylld med mycket kärlek men även mycket skador haha.Vi drog in till kungsan för att se Crashdiet.
Kvällen började bra med trevligt sällskap om än lite fulla. Jätte mysigt att Amanda var där också, har saknat henne massor. Vi kom fram, och genast försvann hälften fram till gallret. Medan Jag, Nadja, Kiwi, Tobbe Micke och Niklas satt kvar lite längre bak och chillade. Efter ett tag bestämde vi oss för att vi ville äta, och ungefär samtidigt svimmar en tjej bakom oss. Hennes vän sitter och håller i henne, men han var keff som fan så han tappar henne. Det resulterar i att hon ramlar ner och slår i bakhuvudet hårt i stenmarken.
Dunsen lät ungefär som om när man dribblar en basketboll, helt sjukt. Vi bildar en vägg, och nadja blir tvungen att ta sig därifrån eftersom hon höll på att svimma av blodet. Efter ett tag så kommer vakterna dit och bär ut henne och vi beger oss till max för att se till att nadja får mat.
Sedan får vi ett samtal ifrån Jannica som säger att hon har blivit slagen, så alla störtar in på området panikartat. Tillslut hittar vi henne och bestämmer oss för att bege oss hem.
Sedan råkade jag sparka Tobbe i ansiktet.. Allt var puttes fel! Håller tummarna för att Tobbe inte får en fläskläpp.
Är såå skyldig honom en glass nu.

Aja, kvällen var ändå fett mysigt emellan allt kaos. Och är glad att jag följde med.

Dagen efter.
 Känns förjävligt, men skönt på samma gång. Nu är det såhär, och det går inte att göra något åt.
Sov med alex, tack.
Nu är jag med Nadja, vet inte vad jag skulle göra utan henne.
Allt är över, men har henne iallafall.
Om typ 20 dagar åker mitt liv.
Nadja stannar iallafall... TACK OCH LOV.
Just nu suger mitt liv ganska avsevärt