selcouth

Sitter med en cigg i handen. Försöker andas.. in ut... in ut. Det är kallt och min andedräkt lämnar spår efter sig i nattluften. Tut tut tut.. "***** *****, kan inte ta emot ditt samtal just nu".. 3dje gången jag försöker nu. Försöker, även fast jag gav upp innan jag började.

"Det är inte bra att röka." säger du
"Nehe, men jag måste väl hantera mitt liv på något sätt eller hur?" svarar jag.
"Kanske" tilläger du då motvilligt.

Känner hur röken når mina lungor, känner hur halsen bränner till. Men det är inte pågrund av rökningen, nej. Jag skulle vilja skylla på att jag är förkyld. Men jag vet att det inte är så... Jag förtränger och förtränger, men igår tillbingade jag 1 timme åt att skrika i min kudde. Jag vaknade med igengrusade ögon, ett pluffsigt ansikte, och sönder hals. "Jag är förkyld" det skyller jag på. Ingen får se att mitt hjärta blöder.

Allt är så osäkert.
Jag minns en tid då jag inte visste något. Då jag inte förstod hur det låg till med mamma. Jag kunde prata på i timtal, prata om allt och inget. Sådant barn gör. Jag visste att hon skulle komma in och läsa för mig, för det gjorde hon alltid. Allt förutom mamma mu, för det var bara pappa som fick läsa det.
Jag minns en tid då allt var så mycket lättare, man grät bara när man trillade av cykeln/trädet/klätterställningen. Inte som nu då man hela tiden pressar bak ångesten så långt bak i hjärnan som möjligt, klistrar på ett leende och fortsätter lika falskt och cyniskt som vanligt.
Jag minns en tid då inget var jobbigt, då man byggde kojor med sina vänner och färgade chans på killen man gillade. Svarade han nej gick man bara vidare som om inget hade hänt, inte alls som nu då allt är byggt på lögner och osäkerhet. Då ett kanske kan vara både nej och ja på samma gång, då svaret "jag är inte säker på hur jag känner" oftare sägs än "hur mår du.. på riktigt?"
Och jag minns en tid då man inte behövde oroa sig. Då man bara gick runt och sjöng, bakade bullar, lekte med sina leksaker, och tyckte att man var säkrast i världen för att man hade sin familj. Inte alls som nu då jag hela tiden undrar om jag kommer orka morgondagen.

I won't mistake you for problems with me
I won't let my moods ruin this you'll see
I won't take everything good and move it away
I won't be left dancing along to songs from the past

Would you stay home and keep our memories warm with me?
Would you give all your love for a run at the past with me?

I know you're sad even though you say that you're not
I know you're scared even though you say that you're not
I won't get mad when you say things are getting too hard
I won't make all of your love so scared to come through our yard
I won't scream in my head and let it isolate me
I won't be left dancing alone to songs from the past

Vi ska spela en fransk låt på Folkmusik Ensamblen.. vet inte riktigt hur det gick till.
Mysig killkväll igår, pasta carbonara, kakor, te, super nintendo, fint prat, Bang, sång, slappen klockan 21, tv, valprat, simons kuk snopp, arvid med jackkillt, jonas dryghet, heshet, alla skrek, springa till tåget, kaos att ta sig hem. Mys<3
Sov även hos Johan igår, vilket var ganska underbart. Däremot är jag typ sjuk nu. Att skrika, springa runt mitt i natten när det regnar och sedan inte sova ordentligt är inte my cup of tea. så nu ligger jag här och vill inte röra mig.. borde dock ta mig till ett bibliotek snart för att rösta, orkar inte med trängseln och paniken imorgon.. eller?
 I knew I should have voted yesterday!
Imorgon ska jag nog fika med nadja.. vi får se hur det blir. Saknar henne.
puss.

Regnet öser ned utanför fönstret, och ljudet när det landar mot rutorna är nästan öronbedövande. På något oförklarligt sätt skänker detta mig ett slags lugn. Det är som om någon tryckt på paus och sagt " Sarah, det är okej att andas". Och det är just det jag försöker göra nu, andas. Men det går inte att andas när hela ens huvud håller på att explodera av alla tankar som vägrar försvinna. Alla tvivel som långsamt suger ut min energi, som små fästingar på sommaren. En plåga, men något man får lära sig att leva med. Men ska det verkligen vara så?
Ska jag alltid vara tvungen att tvivla? Tvivla på att du är ärlig, att jag inte blir utnyttjad, att jag är värd att bli älskad?

För det är ju egentligen det alla strävar efter, ellerhur?
Man vill hitta den där personen som får ens hjärta att dunka fortare, som får ens blod att rusa i ådrorna och som gör en knäsvag, men dubbelt så stark på insidan. Men vad händer när man hittat den personen? När ens hjärta rusar iväg såfort man känner doften...
Hur kan man ge sitt allt till någon som kanske inte vill ge något. Men som gladeligen vill ta det du ger? Ska man låta sig själv bli urholkad, eller ska man försöka hålla på sin värdighet.. den värdighet som man förlorade samma ögonblick som kläderna åkte av?

Hela tiden hör jag om hur det ska vara, han som höll hennes hand när hon var ledsen, han som betalade taxin, hon som kysste henne inför alla sina kompisar osv.
Hela tiden hör jag att man ska hänge sig åt nuet, man ska själv utnyttja.. Men jag kan inte njuta av något som händelsevis skulle vara falskt.
Jag vill inte behöva säga " Aa, vi hade det jätte mysig igår" till mina vänner, och samtidigt höra min inre röst skrika " NEJ NEJ NEJ, han vill inte ha DIG, bara det du kan ge".
Jag kanske är onödigt känslosam... Jag kanske tänker för mycket. Men när man tycker om någon, brukar man väll se till att sådana här tvivel dör ut?
Men du har aldrig försökt döda mina tvivel.. Snälla döda mina tvivel, och få tankarna att försvinna.

Har inte uppdaterat på länge, pardon pardon!
Vet inte riktigt vad jag ska skriva.. Förutom att jag egentligen borde ringa nadja nu. hm..
Ne, men har iaf börjat anstränga mig till att gå i skolan. Har sänkt min frånvaro ifrån 80% till typ 10%. SCORE, eller något sådant. Har börjar gå till **** och det är galet jobbigt.. Skulle hellre vilja gömma mig i min säng, medans DU stryker mitt hår och säger att allt är bra. Men det funkar ju inte och det vet jag. Fick en sjukt passande låt idag på sången. Beskriver min vardag till 100. "its a fine line between love and waste of time" osv.. sjukt inte sant?

Är så galet trött på ytlighet, oärlighet, och känslan av att känna mig använd. Vad är grejen egentligen? Vad hände med ärlighet, och att faktiskt kunna ta emot ärlighet utan att omvandla sig själv till ett offer när man egentligen inte är det? Kan man inte få vara som man är utan att hela tiden behöva försöka att förklara sig? Kommer man alltid att förföljas av tankarna och ångesten som driver en till att må så pass dåligt att man söker tröst hos källan till skiten? Jag är ett praktexempel för stockholm syndromet.. Känner mig misshandlad verbalt.
Känner mig som en uppäten glass, ni vet en sådan som var fett god och sedan så kommer man ned längst ned på struten och upptäcker att det gått hål. Så har man glass överallt och blir sjukt arg. Sedan inser man även att man mår ialla av gassjäveln, även fast den var god ifrån början.
Denna fina beskrivning är typ jag just nu. känns det positivt? Svar: Nej.

Var på psykologin första gången idag. Helt underbar lärare så jag är nöjd. Var även på teatern, och det var skönt att få lämna av sig själv i logerna, och kliva ut på golvet som någon annan. Kändes som om jag fick hänga av mig masken, och vara sann mot mig själv för en gångs skull.
Men nu ska jag inte klaga!
Skrev en ny låt i förrgår, den var inte speciellt emo och jag känner att jag på något sätt har utvecklats i mitt sätt att hantera min vardag.
Hade en ASmysig kväll igår. Vi suprisade tichna fett bra med sushi och massa osunt, gick en promenad och sjöng, och var allmänt Cp som vi alltid är.
Sedan hade jag en mysig kväll ikväll med.
Chillade hemma hos micke och såg på solsidan. Fett värt. Putte var även med och på vägen hem stannade en bil som trodde att Micke misshandlade mig, när han i själva verket bara gnuggade mitt huvud. Putte lyckades även lyfta mig uppoch ned och jag har og aldrig varit så rädd i hela mitt liv! haha.
Just nu sitter jag och skriver som ni märker, no lifer eller? Svar: Ja.
Äsch! man kanske borde ta tag i någon läxa.. men jag tror jag "bangar" på det asså!
Ne.. nu ska jag sluta ordbajsa, tänka på allt fint jag har.. alla fina människor som står med mig igenom vått och torrt. Sedan ska jag ringa Nadja.
Puss.

Det känns bra att jag så sjukt underbara vänner.
Träffar inte så många just nu, eftersom jag mår som jag mår.. Men hur fint är det inte .. trots att jag är apatisk finns alla kvar?
Tre av mina närmsta vänner har flyttat iväg, men hör av sig ändå.

 A bryr sig så sjukt mycket, och hennes kloka ord får mig alltid att koppla av. De får mig att känna mig tryggare än någonsin i min ensamhet. Orden går rakt in i hjärtat och jag känner en sådan värme, så mycket kärlek.

C kom hem till mig helt oväntat häromdagen. Hon hjälpte mig med min läxa, cp:ade sig med Sirena och tog en promenad med mig. Det känns så bra att vi alltid har det så bra även fast vi inte träffas så ofta. Hur fint är inte det?

Jag har haft många mysiga promenader med S de senaste dagarna. Vi har pratat om allt och inget och det känns bra att man kan lägga sina problem hos någon som inte dömmer.

J kom ut och var med mig igår, även fast han satt framför sin bäbis (aka. DAtor) för att jag kände mig sjukt ensam. Något som inte många skulle gjort.

A ringde mig igår utan att jag behövde be honom om det. Han berättade massor om sitt liv och vi pratade i minst en halvtimme. Det första han frågade var hur jag mådde, och han vägrade låta mig byta samtalsämne förens jag svarade. Han märkte att jag grät, och jag blir helt överväldigad över att någon kan märka det då jag är sjukt bra på att maskera sådant. Han bryr sig om mig, och jag älskar honom så mycket för det.

N har funnits där för mig hela sommaren, tackar henne aldrig för att hon är så fin och fantastisk. Men jag hoppas att hon vet det. Det är tack vare henne som jag fortfarande har känslor kvar. Att jag inte gått ner mig helt. Älskar dig.

Ska åka till M och T snart, om jag kommer iväg. Det kommer säkert sluta med att jag åker dit och däckar i deras soffa. Men saknar dem och de har stått ut med min skit länge nog.

A: "Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor: jag ska skänka er vila."
    Tack A.