selcouth

Sitter med en cigg i handen. Försöker andas.. in ut... in ut. Det är kallt och min andedräkt lämnar spår efter sig i nattluften. Tut tut tut.. "***** *****, kan inte ta emot ditt samtal just nu".. 3dje gången jag försöker nu. Försöker, även fast jag gav upp innan jag började.

"Det är inte bra att röka." säger du
"Nehe, men jag måste väl hantera mitt liv på något sätt eller hur?" svarar jag.
"Kanske" tilläger du då motvilligt.

Känner hur röken når mina lungor, känner hur halsen bränner till. Men det är inte pågrund av rökningen, nej. Jag skulle vilja skylla på att jag är förkyld. Men jag vet att det inte är så... Jag förtränger och förtränger, men igår tillbingade jag 1 timme åt att skrika i min kudde. Jag vaknade med igengrusade ögon, ett pluffsigt ansikte, och sönder hals. "Jag är förkyld" det skyller jag på. Ingen får se att mitt hjärta blöder.

Allt är så osäkert.
Jag minns en tid då jag inte visste något. Då jag inte förstod hur det låg till med mamma. Jag kunde prata på i timtal, prata om allt och inget. Sådant barn gör. Jag visste att hon skulle komma in och läsa för mig, för det gjorde hon alltid. Allt förutom mamma mu, för det var bara pappa som fick läsa det.
Jag minns en tid då allt var så mycket lättare, man grät bara när man trillade av cykeln/trädet/klätterställningen. Inte som nu då man hela tiden pressar bak ångesten så långt bak i hjärnan som möjligt, klistrar på ett leende och fortsätter lika falskt och cyniskt som vanligt.
Jag minns en tid då inget var jobbigt, då man byggde kojor med sina vänner och färgade chans på killen man gillade. Svarade han nej gick man bara vidare som om inget hade hänt, inte alls som nu då allt är byggt på lögner och osäkerhet. Då ett kanske kan vara både nej och ja på samma gång, då svaret "jag är inte säker på hur jag känner" oftare sägs än "hur mår du.. på riktigt?"
Och jag minns en tid då man inte behövde oroa sig. Då man bara gick runt och sjöng, bakade bullar, lekte med sina leksaker, och tyckte att man var säkrast i världen för att man hade sin familj. Inte alls som nu då jag hela tiden undrar om jag kommer orka morgondagen.