selcouth

Regnet öser ned utanför fönstret, och ljudet när det landar mot rutorna är nästan öronbedövande. På något oförklarligt sätt skänker detta mig ett slags lugn. Det är som om någon tryckt på paus och sagt " Sarah, det är okej att andas". Och det är just det jag försöker göra nu, andas. Men det går inte att andas när hela ens huvud håller på att explodera av alla tankar som vägrar försvinna. Alla tvivel som långsamt suger ut min energi, som små fästingar på sommaren. En plåga, men något man får lära sig att leva med. Men ska det verkligen vara så?
Ska jag alltid vara tvungen att tvivla? Tvivla på att du är ärlig, att jag inte blir utnyttjad, att jag är värd att bli älskad?

För det är ju egentligen det alla strävar efter, ellerhur?
Man vill hitta den där personen som får ens hjärta att dunka fortare, som får ens blod att rusa i ådrorna och som gör en knäsvag, men dubbelt så stark på insidan. Men vad händer när man hittat den personen? När ens hjärta rusar iväg såfort man känner doften...
Hur kan man ge sitt allt till någon som kanske inte vill ge något. Men som gladeligen vill ta det du ger? Ska man låta sig själv bli urholkad, eller ska man försöka hålla på sin värdighet.. den värdighet som man förlorade samma ögonblick som kläderna åkte av?

Hela tiden hör jag om hur det ska vara, han som höll hennes hand när hon var ledsen, han som betalade taxin, hon som kysste henne inför alla sina kompisar osv.
Hela tiden hör jag att man ska hänge sig åt nuet, man ska själv utnyttja.. Men jag kan inte njuta av något som händelsevis skulle vara falskt.
Jag vill inte behöva säga " Aa, vi hade det jätte mysig igår" till mina vänner, och samtidigt höra min inre röst skrika " NEJ NEJ NEJ, han vill inte ha DIG, bara det du kan ge".
Jag kanske är onödigt känslosam... Jag kanske tänker för mycket. Men när man tycker om någon, brukar man väll se till att sådana här tvivel dör ut?
Men du har aldrig försökt döda mina tvivel.. Snälla döda mina tvivel, och få tankarna att försvinna.