selcouth

Musiken spelas på högsta volym.
Fönstret är vidöppet, och regndropparna slår ned i marken utanför med ett nästan öronbedövande smatter.
Jag omger mig själv av ljud, i ett desperat försök att överrösta mina tankar. Jag slipper ta itu med allt som skriker inne i mitt huvud. Alla tankar, alla känslor som hotar med att implodera, de sköljs bort av min omgivning. En omgivning som jag försöker skapa, men jag är alltid medveten om att det är en lögn.
Jag lever en lögn, försöker vara tapper, att inte lyssna på min hjärna, att "fånga dagen".
Samtidigt är ja så osäker. Och mina febrila försök till att dölja det misslyckas gång på gång. Mitt liv är en lögn, och jag klagar hos mina vänner. Är det så det ska vara? Svar: Nej. Jag puttar bort de som står mig nära, och de är bara de som kedjar fast sig med mig som får följa med på färden "Sarah's Destruction". Jag vill inte sjunka, men jag vet att jag gör det. Och därför ska jag iallafall se till att ingen sjunker med mig.

Kom hem, Håll om mig och säg att allt kommer bli bra.