Ibland blir jag för rädd och inser att livet kanske inte riktigt kan bli som jag vill.
Snart har det gått 20 dagar en nyår.
Snart 20 dagar då jag gjort precis igenting känns det som.
Visst jag har haft 3 underbara veckor, tänker inte låtsas som om jag inte haft det. Tichna har kommit hem, det går bättre mellan mig och Johan, Nadja sov här igår, har haft möte med skolan och fått in ganska många arbeten.
Men igår satt jag och tänkte.
Satt i mitt fönster, vilket alltid är lika mysigt. En av de platser jag ALLTID känner mig trygg. Men som mitt liv är just nu har jag svårt att tacka för allt bra jag har, utan istället fokusera på allt negativt. Så har jag iofs alltid varit.
Så det slutade att jag gick igenom allt som hänt de senaste dagarna. Min hjärna har gått igenom ny information som jag verkligen inte vill ha. Jag är så kär att jag inte kan ge upp detta förens jag verkligen vet att du inte vill ha mig. Och vill jag verkligen ge upp?
Du tycker om mig det vet jag.. verkligen. Men samtidigt är jag så rädd att det inte är tillräckligt, mycket du säger får mig att tvivla om jag är det du vill ha. Jag har kämpat, och hållit fast vid tanken och hoppet i ett halvår. Och jag orkar inte ta upp pratet igen.. för det vågar jag inte. Jag väntar på dig, väntar på att du ska komma till mig. Säga att jag är den enda, den du vill ha. För om du är rädd för att du skulle såra mig, så kan jag bara säga att jag blir sårad nu. Nu när jag inte vet var jag har dig, och när allt är så förvirrande.
Sedan satt jag länge och tänkte på min framtid. På hur jag ska göra för att få allt att fungera. Ska gå en till termin nu i skolan bara för att plugga till några ämnen och bli klar med lite av det jag inte hunnit när jag var sjukskriven.
Men jag måste även börja jobba... Orka jobba. Två dagar i veckan räcker inte om jag vill kunna flytta till London i November. För det vill jag verkligen göra.
Samtidigt börjar jag få kalla fötter. Vet inte säkert om jag kommer kunna bo där med dem jag ska. Är rädd att det kommer bli onödigt mycket tjafs. Att man inte kommer få space:n man behöver, och att man hela tiden ska leva för varandra, ist för med varandra.
Jag vill ha en ordentlig plan, realism och en garanti på att alla vet vad de ger sig in på. Jag har bott utomlands med och utan familj, jag har haft mina egna pengar att spendera och vet exakt hur svårt det är att få balans och pengar över. Jag har bott utan föräldrar veckor i streck under sommrarna, med en budget till mat. Jag har bra koll när det kommer till hur mycket saker kostar. Jag vet att jag måste ha ca 30 000 i fickpengar, för att kunna ha råd med att betala hyra i minst 4 månader. Att jag snabbt som fan måste öka mina jobbdagar så att jag tjänar minst 12 000/mån efter skatt i sverige. Att jag redan andra månaden nere i England måste ha ett jobb för att ha råd. Osv osv.. Men jag vet inte om de andra har lika stor insikt att det kostar mer än vad man tror.
Snart 20 dagar då jag gjort precis igenting känns det som.
Visst jag har haft 3 underbara veckor, tänker inte låtsas som om jag inte haft det. Tichna har kommit hem, det går bättre mellan mig och Johan, Nadja sov här igår, har haft möte med skolan och fått in ganska många arbeten.
Men igår satt jag och tänkte.
Satt i mitt fönster, vilket alltid är lika mysigt. En av de platser jag ALLTID känner mig trygg. Men som mitt liv är just nu har jag svårt att tacka för allt bra jag har, utan istället fokusera på allt negativt. Så har jag iofs alltid varit.
Så det slutade att jag gick igenom allt som hänt de senaste dagarna. Min hjärna har gått igenom ny information som jag verkligen inte vill ha. Jag är så kär att jag inte kan ge upp detta förens jag verkligen vet att du inte vill ha mig. Och vill jag verkligen ge upp?
Du tycker om mig det vet jag.. verkligen. Men samtidigt är jag så rädd att det inte är tillräckligt, mycket du säger får mig att tvivla om jag är det du vill ha. Jag har kämpat, och hållit fast vid tanken och hoppet i ett halvår. Och jag orkar inte ta upp pratet igen.. för det vågar jag inte. Jag väntar på dig, väntar på att du ska komma till mig. Säga att jag är den enda, den du vill ha. För om du är rädd för att du skulle såra mig, så kan jag bara säga att jag blir sårad nu. Nu när jag inte vet var jag har dig, och när allt är så förvirrande.
Sedan satt jag länge och tänkte på min framtid. På hur jag ska göra för att få allt att fungera. Ska gå en till termin nu i skolan bara för att plugga till några ämnen och bli klar med lite av det jag inte hunnit när jag var sjukskriven.
Men jag måste även börja jobba... Orka jobba. Två dagar i veckan räcker inte om jag vill kunna flytta till London i November. För det vill jag verkligen göra.
Samtidigt börjar jag få kalla fötter. Vet inte säkert om jag kommer kunna bo där med dem jag ska. Är rädd att det kommer bli onödigt mycket tjafs. Att man inte kommer få space:n man behöver, och att man hela tiden ska leva för varandra, ist för med varandra.
Jag vill ha en ordentlig plan, realism och en garanti på att alla vet vad de ger sig in på. Jag har bott utomlands med och utan familj, jag har haft mina egna pengar att spendera och vet exakt hur svårt det är att få balans och pengar över. Jag har bott utan föräldrar veckor i streck under sommrarna, med en budget till mat. Jag har bra koll när det kommer till hur mycket saker kostar. Jag vet att jag måste ha ca 30 000 i fickpengar, för att kunna ha råd med att betala hyra i minst 4 månader. Att jag snabbt som fan måste öka mina jobbdagar så att jag tjänar minst 12 000/mån efter skatt i sverige. Att jag redan andra månaden nere i England måste ha ett jobb för att ha råd. Osv osv.. Men jag vet inte om de andra har lika stor insikt att det kostar mer än vad man tror.
Comments
Postat av: elliot
hade jag pengarna skulle jag följa med "/ <3
angående M (det du kommenterade om på min blogg) var han sjukligt omogen över facebook och sedan dryg och fittig över sms, så jag har helt brutit kontakten med honom.
Trackback
