selcouth

Har börjat igen.. Efter en veckas uppbehåll. Det som kryper i mina armar och mina ben vägrar att försvinna, och jag blir så otroligt rädd.
    Alla känslor som inte är mina, som kommer ifrån det.
    Alla tankar som inte är mina, som kommer ifrån det.
Min kropp fungerar inte som den ska, och jag inte förklara det för min omgivning. Några få vet om, men inte många. Jag vill ha det så, vill inte bli dömd. Så är det bara.. Men nu sitter jag här illamående, men huvudvärk.
 Som "en vanlig influensa" skulle du säga, men så är det verkligen inte. Jag vet hur min kropp fungerar, och tro mig.. det här är inte jag.

Skakningar, händerna skakar och det ilar ifrån mina armbågar ut till fingertopparna. Att bara skriva det här gör ont. En obeskrivlig, konstig, onaturlig smärta som egentligen inte är smärta.
Mer som saknaden av välmående, och jag känner mig fylld av obehag. Rädsla. Önskar att jag hade någon att vila mitt huvud mot, som kunde stryka mitt hår och säga att det kommer bli bra. För det vet jag ju att det kommer bli!
Men minutrarna det kickar in skrämmer allt mig så otrolig mycket.
Blir rentav paranoid. Därför skulle det vara så skönt att få dela på bördan.
N vet ju, men vill inte lägga allt på henne hon finns alltid där för mig ändå.
S förstår och henne tänker jag dra över till ifall det blir olidligt.
Jag vet att T och M skulle finnas där för mig, men med tanke på hur jag betett mig på sistone vill jag inte ens be. A och N är så långt borta, vill inte störa.
 R vet ju också... åh sötaste R som verkligen inte bett om att få veta... vet. Varför sa jag något? Antar att jag litar på honom, men vill inte lägga mina problem på honom. Känns så fel.
Så nu sitter jag ensam med det istället.
Ensam med mig själv..
Vägrar ta upp det med någon.
vägrar lägga mina bördor på någon annans axel.






































Jag klarar mig, det gör jag alltid. Men herregud vad det skrämmer mig.